Dags att gå vidare..
Detta blir ett långt text inlägg så hämta kaffekoppen. Som jag berättade för ett bra tag sedan så har min värdfamilj haft en hel del problem ända sedan innan jag kom hit. Återigen ska jag inte hänga ut dem men jag kan säga såhär att förutsättningarna har ändrats igen på ett sätt som gör att jag har bestämt mig för att avsluta min vistelse hos dem. Det var ett extremt tufft beslut men jag vet att det är rätt. Jag har fått gå igenom mycket med familjen, mycket mer än man som au pair (eller ens familjemedlem faktiskt) ska behöva stå ut med. Varje dag ska inte vara en kamp och jag ska inte behöva längta till att au pair tiden är slut. Då är något väldigt fel. Barnen som jag har tagit hand om har kommit att betyda väldigt mycket för mig och jag kommer sakna dem så! Det är mest för deras skull som jag har stannat kvar och försökt hålla god min så pass länge. Jag var också hoppfull hela tiden att saker och ting skulle bli bättre vilket det till viss del blev iochförsig. Men nu senaste veckorna har det börjat bana utför igen så jag sätter mitt välmående i första hand från och med nu.
Min alldeles underbara prinsessa Avenie - trots att hon väcker mig flera gånger om natten och i ottan varje dag, alltid försöker hjälpa till vid blöjbyte, kräver att bli upplyft när det inte går, stökar ner varje dag och vill ha äpplen som hon tar en tugga på för att sedan minnas att hon inte gillar dem - även hon har smugit sig fram och slagit sig ner med sitt söta leende på en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Hon har lärt mig så mycket om mig själv intressant nog, och framförallt lärt mig att ta hand om en toddler och inse vad tålamod är. Nej nej, jag menar - vad tålamod är. Sådant där som bara de allra mest harmoniska och kärleksfulla mammorna man ser ibland på något mirakulöst sätt lyckas trolla fram, kanske är deras latte spetsad med en dos lugn? Eller så yogar de extremt mycket varje morgon? Avenie den otroligt söta har lärt mig så mycket men jag vill påstå att jag har lärt henne lite också. Framförallt att innebörden av ordet "no" - ord och inga visor när man blir uppfostrad av en Setterbergare! Väldigt händigt är det också. Det har varit en fantastisk resa att få se henne utvecklas och växa under fyra månader. Varje dag får jag mer och mer kärlek från henne, tjejen med extrem mammafixering. Det är jag så glad för!
Jag hade två månader kvar som au pair men numera är det ca 1,5 vecka. Vad händer efter det då frågar alla mig nu. Jag vet inte ännu. Jag väntar på att börja min och Amilias resa i slutet på oktober när hon slutar jobba hos sin värdfamilj. Tills dess ska jag försöka hitta något roligt jobb som gör att tiden flyger förbi och jag tjänar en massa snabba cash. I ett drömscenario. Skämt åsido så står mitt sikte just nu på att hitta ett grymt farmjobb, jag vill passa på att göra nåt kul och lärorikt jobb som jag inte har samma möjlighet till hemma i Sverige. Vem vet jag kanske har en talang för att mjölka kossor eller plocka druvor! 🐮🍇
Det känns skit att det skulle behöva bli såhär, min drömresa som jag har längtat till sen jag var barn fick en tvärvändning redan efter några veckor. Men det är en lärdom detta också! Och som sagt jag är helt säker på att detta beslut är rätt för mig. Det är vad jag behöver göra nu. Att börja tänka på mig själv och ingen annan! Mot nya äventyr! 😻
Mina små hjärtisar då, de är de finaste ungarna man kan få äran att ta hand om. Gabriel den omtänksamma, vilda och enligt honom själv starkaste lille man! Med en oändlig fantasi, energi men framförallt kärlek tågade han in i mitt liv och har gett mig så mycket otroligt fina minnen. Även fast han ibland är en liten pain in the *** så är han den genuint snällaste, mysigaste och mest generösa fyra åring jag har träffat.
Min alldeles underbara prinsessa Avenie - trots att hon väcker mig flera gånger om natten och i ottan varje dag, alltid försöker hjälpa till vid blöjbyte, kräver att bli upplyft när det inte går, stökar ner varje dag och vill ha äpplen som hon tar en tugga på för att sedan minnas att hon inte gillar dem - även hon har smugit sig fram och slagit sig ner med sitt söta leende på en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Hon har lärt mig så mycket om mig själv intressant nog, och framförallt lärt mig att ta hand om en toddler och inse vad tålamod är. Nej nej, jag menar - vad tålamod är. Sådant där som bara de allra mest harmoniska och kärleksfulla mammorna man ser ibland på något mirakulöst sätt lyckas trolla fram, kanske är deras latte spetsad med en dos lugn? Eller så yogar de extremt mycket varje morgon? Avenie den otroligt söta har lärt mig så mycket men jag vill påstå att jag har lärt henne lite också. Framförallt att innebörden av ordet "no" - ord och inga visor när man blir uppfostrad av en Setterbergare! Väldigt händigt är det också. Det har varit en fantastisk resa att få se henne utvecklas och växa under fyra månader. Varje dag får jag mer och mer kärlek från henne, tjejen med extrem mammafixering. Det är jag så glad för!
Jag tror inte jag har träffat två syskon som är så otroligt fina med varandra, de älskar verkligen varandra och kommer ha en så underbar relation genom livet tror jag.
